Jag talar ut...
Många har gett mig rådet att tala med en psykolog genom årens lopp. Detta är något jag reflekterat över, men jag har aldrig riktigt tagit till mig rådet. Men nu har jag ju till sist tagit tag i mig själv och börjat skriva en blogg, och jag funderar om detta inte kan fungera som ett substitut för en psykolog? Eftersom man ändå får ett litet utlopp för sina känslor...
Under åren har jag och även min familj blivit utsatta för mycket skitsnack, men det är väl helt enkelt den bittra sanningen när man växt upp på den uppländska landsbyggden. Det finns helt enkelt inte så mycket att göra där, så det är ju ganska förståeligt (inte) att man snackar skit och sparkar på andra som redan ligger ner.. Därför har jag bestämt mig att berätta min version av mitt liv då, som gjort mig till den jag är idag. Men jag är ändå glad att jag tagit mig därifrån.
Jag kommer ifrån en idag vanlig svensk familj (tyvärr) det vill säga en splittrad familj med skilda föräldrar. Min mamma är alkoholist och har på den vägen förstört sitt liv dels ekonomiskt då hon har byggt upp stora skulder hos kronofogden under de senaste åren. Det gick till och med så långt att hon blev vräkt från sin lägenhet, som hon givetvis vägrade att lämna ifrån sig. Så det slutade med att jag fick lämna ifrån mig den nyckel jag hade och skriva ett kontrokta med den blivande hyresvärden att hon ska förvara dessa saker som fanns i lägenheten (dvs alla möbler och saker jag och min syster inte ville ha) tills min mor kommer till sitt rätta sinne. Detta innebar att man mor blev mycket arg på mig, men det gjorde mig inte ett dugg för detta var ingen person jag ville ha i mitt liv. Efter att ha levt mina tonår som en ensamstående mor åt en 45-årig alkoholist, fick jag tillsist nog och klippte alla band till min mor. Efter att jag delvis försörjt min syster och min mor, blivit bestulen på födelsedagspengar, studentpengar, körkortspengar och i princip alla kontanter jag någonsin förvarat hemma hos min mor, efter att ha slagits med henne när hon varit full, efter att ha behövt bära henne till sängs efter att hon har deckat, och framför allt alla viktiga saker man berättat för henne som hon glömt för att hon varit för full för att minnas. Det tog ett tag men tillsist bröt jag mig loss, jag låg ner men äntligen står jag igen.
Detta är någonting som jag alltid varit ärlig med, eller inte alltid det fanns en period då då jag gjorde allt för att dölja sanningen för kompisar, klasskamrater, fotbollskompisar och liknande. Vilket lett till att jag stötte bort många av mina kompisar jag hade då, jag har alltid skyllt det på simon att jag förlorade mina kompisar då. Men sanningen är att Simon användes som en ursäkt för många av mina handlingar att dölja hur jag mådde och framförallt för att dölja hur mitt liv såg ut. Utan Simon hade jag aldrig tagit mig igenom den perioden, och jag är skyldig honom mycket för att han stod vid min sida under dessa svåra år. Hur som helst på gymnasiset fick jag nog, jag minns så väl hur orden bara ramlade ut under en lunchrast när i princip hela vår klass satt vid bordet. Då var det mycket, mitt livskärlek hade precis flyttat ifrån mig och jag hade det minst sagt jobbigt hemma med en mamma som alkoholist och en pappa som är som förbytt. Min far hittade en ny kvinna direkt efter att mina föräldrar separerat och det dröjde inte länge innan de flyttade ihop. Å man kan minst sagt säga att vi inte alltid gått så bra ihop... Jag bodde jku hos båda mina föräldrar men det var ju i princip som att välja emelann pest eller kolera. Men tillbaka till historien så under lunchrasten ramlade orden bara ut. Men alla satt i princip bara tysta, någon pratade med en lärare som ville att jag skulle prata med en kurator. Men det var inte vad jag behövde då, utan jag behövde bara en vän.
Idag är detta något jag berättar för personer jag tycker om, och jag bryr mig inte om vem som vet om denna "smutsiga" del av mitt förflutna för nu vet jag att det är många som har haft det lika illa om inte värre än mig. Många har tyckt synd om mig, och det vill jag inte att folk ska göra. Jag är ett gott exempel som ett av många barn som lever med en förälder som har ett beroende. Jag fick bra betyg, jag tog mig in på universitetet i Umeå, hamnade i den bästa klassen någonsin, började extrajobba och träffade på det viset mina härliga arbetskamrater. Började även spela fotboll igen, och även där träffat många härliga människor. Ur något dåligt kommer det alltid något bra det ska bli mitt nya ordspråk ;)
Under åren har jag och även min familj blivit utsatta för mycket skitsnack, men det är väl helt enkelt den bittra sanningen när man växt upp på den uppländska landsbyggden. Det finns helt enkelt inte så mycket att göra där, så det är ju ganska förståeligt (inte) att man snackar skit och sparkar på andra som redan ligger ner.. Därför har jag bestämt mig att berätta min version av mitt liv då, som gjort mig till den jag är idag. Men jag är ändå glad att jag tagit mig därifrån.
Jag kommer ifrån en idag vanlig svensk familj (tyvärr) det vill säga en splittrad familj med skilda föräldrar. Min mamma är alkoholist och har på den vägen förstört sitt liv dels ekonomiskt då hon har byggt upp stora skulder hos kronofogden under de senaste åren. Det gick till och med så långt att hon blev vräkt från sin lägenhet, som hon givetvis vägrade att lämna ifrån sig. Så det slutade med att jag fick lämna ifrån mig den nyckel jag hade och skriva ett kontrokta med den blivande hyresvärden att hon ska förvara dessa saker som fanns i lägenheten (dvs alla möbler och saker jag och min syster inte ville ha) tills min mor kommer till sitt rätta sinne. Detta innebar att man mor blev mycket arg på mig, men det gjorde mig inte ett dugg för detta var ingen person jag ville ha i mitt liv. Efter att ha levt mina tonår som en ensamstående mor åt en 45-årig alkoholist, fick jag tillsist nog och klippte alla band till min mor. Efter att jag delvis försörjt min syster och min mor, blivit bestulen på födelsedagspengar, studentpengar, körkortspengar och i princip alla kontanter jag någonsin förvarat hemma hos min mor, efter att ha slagits med henne när hon varit full, efter att ha behövt bära henne till sängs efter att hon har deckat, och framför allt alla viktiga saker man berättat för henne som hon glömt för att hon varit för full för att minnas. Det tog ett tag men tillsist bröt jag mig loss, jag låg ner men äntligen står jag igen.
Detta är någonting som jag alltid varit ärlig med, eller inte alltid det fanns en period då då jag gjorde allt för att dölja sanningen för kompisar, klasskamrater, fotbollskompisar och liknande. Vilket lett till att jag stötte bort många av mina kompisar jag hade då, jag har alltid skyllt det på simon att jag förlorade mina kompisar då. Men sanningen är att Simon användes som en ursäkt för många av mina handlingar att dölja hur jag mådde och framförallt för att dölja hur mitt liv såg ut. Utan Simon hade jag aldrig tagit mig igenom den perioden, och jag är skyldig honom mycket för att han stod vid min sida under dessa svåra år. Hur som helst på gymnasiset fick jag nog, jag minns så väl hur orden bara ramlade ut under en lunchrast när i princip hela vår klass satt vid bordet. Då var det mycket, mitt livskärlek hade precis flyttat ifrån mig och jag hade det minst sagt jobbigt hemma med en mamma som alkoholist och en pappa som är som förbytt. Min far hittade en ny kvinna direkt efter att mina föräldrar separerat och det dröjde inte länge innan de flyttade ihop. Å man kan minst sagt säga att vi inte alltid gått så bra ihop... Jag bodde jku hos båda mina föräldrar men det var ju i princip som att välja emelann pest eller kolera. Men tillbaka till historien så under lunchrasten ramlade orden bara ut. Men alla satt i princip bara tysta, någon pratade med en lärare som ville att jag skulle prata med en kurator. Men det var inte vad jag behövde då, utan jag behövde bara en vän.
Idag är detta något jag berättar för personer jag tycker om, och jag bryr mig inte om vem som vet om denna "smutsiga" del av mitt förflutna för nu vet jag att det är många som har haft det lika illa om inte värre än mig. Många har tyckt synd om mig, och det vill jag inte att folk ska göra. Jag är ett gott exempel som ett av många barn som lever med en förälder som har ett beroende. Jag fick bra betyg, jag tog mig in på universitetet i Umeå, hamnade i den bästa klassen någonsin, började extrajobba och träffade på det viset mina härliga arbetskamrater. Började även spela fotboll igen, och även där träffat många härliga människor. Ur något dåligt kommer det alltid något bra det ska bli mitt nya ordspråk ;)
Kommentarer
Trackback
